tisdag 9 juli 2013

Gaoxing!

Jaha, vad ska man översätta nu då? Varför inte en roman om en bonde som desperat längtar efter att bli stadsbo och därför flyttar in till staden och försörjer sig som lumpsamlare? Han säljer sig njure också, till en stadsbo, och tycker därmed att han har rätt att betrakta sig som äkta Xi'anbo - där njuren är, där hör man väl ändå hemma?

Bonden heter Liu Gaoxing - Liu Lycklig - och är huvudperson i Jia Pingwas 贾平凹 bok med samma namn 《高兴》. Det är en berättelse som inleds ganska dramatiskt med att Liu Gaoxing grips av polisen på järnvägsstationen strax innan han ska kliva på tåget med sin döde vän Wufu på ryggen, inlindad i ett täcke (Wufu alltså, inte Gaoxing).

Det var den 13 oktober 2000 och vi stod utanför staketet vid östra delen av Järnvägstorget i Xi’an. Polisen antecknade och jag pratade. Det blåste ordentligt och löven på ginkoträden, katalpaträden och de franska platanerna singlade sorgset till marken. Överallt lyste det gult och rött.

Det är den vita tuppen jag kommer att gräma mig över, inte brännvinet. Enligt folktron i Qingfeng kan själen lätt hamna vilse
om en människa dör långt hemifrån och därför måste man binda fast en vit tupp på liket. Det var meningen att tuppen skulle visa Wufu vägen hem, men istället hade den ställt till det ordentligt för oss. Den vägde bara litet drygt ett kilo – kanske ett och ett kvarts – men kärringen som sålde den påstod att den var på ett och ett halvt. Det gjorde mig förbannad. ”Vilka jäkla lögner! Som om inte jag skulle kunna känna hur tung den är!” fräste jag. ”Vet du vad jag ska ha den till?” (Fast det berättade jag förstås inte). ”Väg den en gång till då!” skrek kärringen. ”Väg den en gång till om du vill!” Det var då polisen kom fram till oss.

Han hade egentligen bara tänkt få slut på bråket, men sedan upptäckte han täcket som jag hade rullat ihop och bundit ett snöre om. ”Vad är det där?” frågade han och petade på det med batongen. Shi Kackalorum blev med ens lika grå i ansiktet som om någon tömt en säck jord över huvudet på honom. Idioten kunde ha hittat på vad som helst, men dum som han är kläckte han ur sig att rullen var full med fläsk. ”Fläsk?” sade polisen. ”Har ni packat in fläsk i täcket?” Han fortsatte att peta på rullen med batongen och när han lyfte upp ett hörn av täcket slängde Shi Kackalorum ifrån sig flaskan och sprang. Den jävla fegisen förstörde allt. Polisen kastade sig förstås omedelbart över mig och kedjade fast mig vid flaggstolpen med handbojorna.


”Kan du sätta fast vänsterhanden istället?” log jag mot honom. ”Jag sträckte en muskel i högerarmen när jag grävde diken.”


Då slog han mig i skrevet med batongen, och när en man får en smäll där blir han alldeles bortdomnad.

”Skärp dig!” fräste han. Och det gjorde jag
.

Romanen har också filmats och en bit av filmen kan du se här nedanför. Resten finns i sin helhet på Youtube, dock utan engelsk textremsa. Fast egentligen är det nog mer korrekt att säga att det finns en film som är löst baserad på romanen och där filmmakarna har betonat det dråpliga i historien och gjort slapstick av den. Sång- och dansinslagen gjorde mig litet förvånad, om man säger så ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar