söndag 4 februari 2018

Sju

Wen Zhen 文珍 (född 1982) är en av de där nya unga författarna födda på 1970- och 1980-talet som verkar vara på så stark frammarsch just nu. Det är roligt och spännande att se en ny generation kliva fram och inta sin plats på den litterära scenen bredvid 1950- och 1960-talisterna. Wen Zhen skriver både skönlitterär prosa, essäer och poesi. Hon är egentligen utbildad ekonom, men arbetar för närvarande som förlagsredaktör på Renmin wenxue (Folkets litteratur). 2014 fick hon som yngsta författare någonsin det prestigefulla Lao She-priset för kortromanen Kärleksaffär på Anxianggatan 《安翔路情事》. Hennes senaste novellsamling Sju 《柒》var en av de böcker som dök upp på ett antal olika listor över de bästa böckerna 2017. Som tur var hade jag redan köpt den - och nu har jag läst den också.

Sju innehåller sju noveller, de flesta på lite drygt 30 sidor. Gemensamt för dem alla är att de handlar om kärlek och kommunikationssvårigheter, och att de alla är skrivna i ett slags eftertänksam och lite bitterljuv stil. Huvudpersonerna är i Wen Zhens egen ålder och om man vill skulle man kunna kalla henne en melankolisk-romantisk realist. Vad innebär det att älska en annan människa? Vilka krav kan man ställa på varandra i ett förhållande? Vad händer när en av parterna vill ha barn och den andra inte? Är intellektuell förståelse och uppskattning viktigare än fysisk närhet? De personer som Wen Zhen skildrar har inga enorma krav, men det är ändå svårt för dem att få vara sig själva. Ibland begränsas de av obarmhärtig sjukdom, ibland är det omöjligt för omvärlden att se under ytan och verkligen förstå dem. För människorna i de här novellerna väntar inga riktigt lyckliga slut -- som mest kan de hoppas på en stillsam och något uppgiven acceptans av att livet inte alltid blir som man vill.

En mycket fin och välskriven novellsamling som kanske inte ska läsas i ett svep, eftersom novellerna ligger väldigt nära varandra stämningsmässigt och är lättare att uppskatta när man håller isär dem ordentligt.

onsdag 31 januari 2018

Spionromantik från det gamla Shanghai

I skönlitterära berättelser är det inte helt ovanligt att personer som verkligen har existerat dyker upp i roller som är annorlunda än de vi har vant oss vid, som till exempel den ångdrivna, cyborgaktiga drottning Viktoria i George Manns serie om Newbury & Hobbes. I Xiao Bais 小白 kortoman Avspärrning 《封锁》har författaren Bao Tianxiao 包天笑 en av huvudrollerna, men skrivtecknen i hans namn har ändrats till de likaljudande 鲍天啸.

Novellens berättare, herr Ma, är en kollaboratör som arbetar som ett slags sekreterare åt en man med högt uppsatt position i Wang Jingweis regering. Hela denne politikers entourage bor på samma våningsplan i ett hyreshus i Shanghai och i novellens inledning exploderar en bomb i huset och dödar politikern. Den lokala polisen kan inte hantera saken och istället kallas japansk militärpolis in för att sköta förhören. Japanerna ser det hela som ett insiderbrott och menar att den skyldige förmodligen fortfarande befinner sig i huset. Därför försätter de det helt sonika i blockad: hyresgästerna får inte gå ut, utomstående får inte komma in. Snart börjar mat och vatten tryta. Om inte någon stiger fram och erkänner eller kommer med information som kan leda till att brottet klaras upp så blir det ingen mat för någon. Det dröjer inte länge förrän författaren Bao tar kontakt med japanerna och hävdar att han såg något den där dagen: en mystisk kvinna som bar på en burk med kakor. Men talar han verkligen sanning? Har han fantiserat ihop berättelsen? Eller har han något annat på gång?

Jag tänker inte tala om hur det slutar, men jag kan medge att jag kände mig både nöjd och lite uppiggad när jag kände igen en av Baos varianter på berättelsen som en novell skriven av den riktige Bao Tianxiao.

Om man vill läsa något av Xiao Bai på engelska så kan man prova The French Concession 《租界》, en lång spionroman som utspelas under ungefär samma tid och i liknande miljöer. Med tanke på att boken inte var någon jättesuccé i Kina blev det en viss uppståndelse när de engelska rättigheterna såldes till HarperCollins för 60.000 dollar. The French Concession är en lång och invecklad historia som ibland kan vara svår att hänga med i eftersom de korta kapitlen hoppar från en person till en annan i rasande takt, men författaren lyckas onekligen förmedla en del klassisk shanghairomantik. Jag föredrar honom dock i det kortare formatet.

I Avspärrning ingår också en annan kortroman med titeln "Spionen Xu Xiangbi" 《特工徐向璧》. Den utspelar sig i modern tid och handlar också om spioner, men kanske framförallt om vådan av att försöka sätta piff på sitt äktenskapliga liv genom att krydda det med påhittad spänning och fara.

söndag 28 januari 2018

Nya böcker som ni måste läsa!


Här är två riktigt bra böcker som man bara måste läsa: Ge Feis 格非 Osynlighetsmanteln 《隐身衣》(översättning: Roger Eriksson) och Hao Jingfangs 郝景芳 Peking - den hopfällbara staden 《北京折叠》(översättning: Mikael Wiberg).

Osynlighetsmanteln har jag skrivit om tidigare på den här bloggen, och Peking - den hopfällbara staden är en mycket intressant science fiction-roman som vann Hugo-priset för bästa kortroman 2016. En spännande berättelse om ett framtida Peking där invånarna är så många att staden har delats in i olika plan (eller dimensioner), som då och då vecklas ut för att människorna på de olika planen ska kunna turas om att vara vakna och agera. Ingen får röra sig mellan de olika planen, men en dag tar arbetaren Lao Dao i Utrymme 3 på sig att överföra ett meddelande till Utrymme 1 ...

Båda böckerna är utgivna av ChinLit.

lördag 20 januari 2018

Skrivandets dilemma

”En författare arbetar ensam och om han är tillräckligt bra måste han möta evigheten, eller bristen på evighet, varje dag.” Så sade en gång en västerländsk författare. Det var länge sedan, men hans ord är fortfarande relevanta.

När en författare först börjar skriva sätter han högst värde på språk och teknik. I slutänden är det dock uthålligheten och den personliga erfarenheten som verkligen räknas. Idag är en författares synfält viktigare än någonsin. Detta synfält begränsas inte längre till en specifik region, ett folk eller en nation, utan omfattar hela världen och mänskligheten. I mitt land har vi vårt eget politiska system och vår egen ideologi. Om vårt synfält inte inrymmer världen och mänskligheten blir det vi skriver enbart propaganda, tomma beskrivningar, fullkomligt värdelöst, ja, rent ut sagt skräp. Om vi däremot kan studera samhället ur en global och humanistisk synvinkel, om vi kan vara uppmärksamma på de ämnen vi vill skriva om och tänka själva – då blir skrivandet något helt annat. Att skildra det kinesiska folkets grundläggande situation på ett sanningsenligt sätt, att visa på den mänskliga naturens komplexitet i tider som dessa, att kritisera det vi ser och försöka närma oss våra ideal: det är det som borde vara utgångspunkten för vårt arbete.

En man som har varit slagen i bojor kan höra kedjorna skramla i resten av sitt liv. Det är så den nuvarande generationen författare har det, det är detta som karaktäriserar oss. Den verkligheten skapar en viss sorts författare, och eftersom de är den sorts författare de är kan de bara skriva den sorts texter de skriver.

Men ingen samtida kinesisk författare kan säga att han eller hon inte har påverkats av sina västerländska kollegor. Efter kulturrevolutionen kom det som brukar kallas ”den nya tidens litteratur”. Till en början ville vi som ägnade oss åt den bara få ordning på saker och ting igen. Vi ville frigöra oss från skrivandets politiska begränsningar. Så vi studerade västerländska författare. Byråkraterna har sin byråkrati och sin politik, författarna sitt ansvar och sin klokskap. Detta är vår generations erfarenhet, eller kanske ”öde”. Men kinesiska författare är trots allt kineser och har kinesiska rötter. De liknar en flod där det rinnande vattnet representerar de senaste mänskliga landvinningarna, det vi alla delar och strävar efter. Men flodbädden är fortfarande kinesisk, även om vattnet ger näring åt den, nöter ner den och förändrar den lite i taget.

Om vi tittar tillbaka på den kinesiska litteraturens utveckling sedan 1980-talet är det fortfarande landsbygdskildringarna som dominerar. Som jag ser det är den kinesiska traditionen bondsk och jordbunden. Vi har fortfarande ett lantligt sätt att tänka. Men vi författare – särskilt de av oss som är födda på 1950- och 1960-talet – har alla vår egen uppsättning kunskaper, har kommit till skrivandet på olika vägar och tar oss an uppgiften på olika sätt. Vissa av oss skriver i den realistiska tradition som har sitt ursprung i 1800-talet, andra ägnar sig åt ”röd litteratur”, den revolutionära realism och romantik som uppstod efter 1949. Somliga författare har påverkats av västerländsk modernism eller postmodernism, andra av klassisk kinesisk litteratur. När vår bakgrund och vårt ursprung är lika vidsträckt och växlande som havet kan våra verk höja sig i enorma vågor; när våra källor är begränsade blir vårt skrivande en ynklig rännil eller stillastående damm.

Om en människa viftar på svansen och tigger rester som en hund så är hon en hund. Om hon ylar som ett spöke är hon ett spöke. Naturen skapar i naturen och själen i hjärtat. När vi sover är sömnen ett slags död, men våra drömmar lever. Vulkaner är ofta täckta av snö.

Om en författare följer den kinesiska traditionen tillräckligt långt tillbaka i tiden kommer hans eller hennes verk naturligt att präglas av kinesiska rytmer, färger, ljud, smaker och dofter. Men den sortens verk är svåra att översätta. Historiskt sett har det funnits två sorters kinesisk litteratur: den första har ett starkt berättande drag och fokuserar på intrigen; den andra koncentrerar sig på vardagsliv, bilder och detaljer. Om man klarar att översätta den senare sorten och verkligen göra den rättvisa är det förmodligen en mer givande uppgift.

Att helhjärtat engagera sig i en tid så fylld med oro och rastlöshet som denna och skriva om kinesiska människors materiella och själsliga predikament kräver en enorm frimodighet. Vi måste vara vaksamma för att inte låta oss luras av dubbelspel, opportunism eller olika konstgrepp (från både höger och vänster). Som Ming-författaren Xu Wei en gång sa: ”Det finns de som har gjort fågelimitation till en konstart. De låter exakt som fåglar, men är människor till naturen. På samma sätt kan en fågel som härmar en människa låta som en riktig person, men är likafullt bara en fågel.”

”Jorden och människan är ett” lyder Laozis filosofi. ”Himmelen och jag är ett” är mottot för Zhuangzis litteratur.

----------------------------------------

Kommentar:
För ett par veckor sedan var jag på konferens i New York och deltog i en panel med titeln "The 'Arrival' of Jia Pingwa in World Literature: Translation and Interpretation". Tanken var att Jia också själv skulle delta i konferensen, men på grund av visumproblem kunde han inte komma. Istället skickade han ett skrivet tal som lästes upp av Nick Stember och Jiwei Xiao. Ovanstående text är hans föredrag översatt till svenska.

Citatet i början av texten har Jia hämtat från Ernest Hemingways tal vid Nobelbanketten 1954 och lyder i en lite längre version: "Writing, at its best, is a lonely life. Organizations for writers palliate the writer's loneliness, but I doubt if they improve his writing. He grows in public stature as he sheds his loneliness and often his work deteriorates. For he does his work alone and if he is a good enough writer he must face eternity, or the lack of it, each day."

fredag 19 januari 2018

Underliga berättelser från södern

Spökhistorier och skräckberättelser är inte ovanliga i Kina nuförtiden (det fanns en tid då det övernaturliga inte fick nämnas, eftersom den socialistiska människan står över sånt). Modernare skräcklitteratur skiljer sig inte så väldigt mycket från den vi hittar här i väst, även om den rör sig i en kinesisk miljö, men handlar det om mer klassiska spökhistorier kommer man inte ifrån Pu Songling 蒲松龄 (1640-1715) som det självklara föredömet.

En variant på hederliga gamla spökhistorier i Pu Songlings stil hittar man i Wu Sifangs 武司风 novellsamling Underliga berättelser från södern《南国异语》. Här möter vi kvinnliga spöken som förälskar sig i unga studenter, fenixfåglar och drakar, tigerandar och magiska svärd. Allt sammanhållet av en ramberättelse om en ung forskare som av en slump hittar en gammal bok och får besök av dess författare, som förstås också är ett spöke. Wu Sifeng har verkligen fångat Pu Songlings sätt att skriva även om hans berättelser är mycket längre. Han använder sig också av ett språk med en klang som påminner om den man kan hitta i äldre talspråksromaner, men som ändå är så pass modernt att man inte har några problem med att förstå det. Roligt är också att boken är illustrerad, vilket ju inte är så vanligt i böcker för vuxna. Illustratören heter Yin Kaiyue 尹凯悦 och arbetar i en stil som starkt påminner om Victo Ngais. Även om illustrationerna inte riktigt når upp till Ngais nivå är de fina och förstärker den spöklika men inte särskilt skrämmande stämningen.

En fin bok att läsa en berättelse i då och då!

lördag 13 januari 2018

Bästa skönlitterära prosan 2017

Så här års kommer det en massa listor över det gångna årets bästa böcker. De kan vara lite olika förstås, men vissa böcker dyker upp på flera ställen och då vet man att de kan vara värda att hålla ögonen på. Här är nio titlar (romaner och novellsamlingar) som har figurerat på flera olika bästa-listor. Poesilistorna har inte varit så många, så dikterna får stå åt sidan tills vidare.

I bokstavsordning  (och med ursäkt för de mer ordagrant än vackert översatta titlarna):

  • Li Jingze 李敬泽, Qing niao gushi ji/Den svarta fågeln: berättelser 《青鸟故事集》 
  • Liu Zhenyun 刘震云, Chi gua shidai de ernümen/Barn i en tid av melonfröätande 《吃瓜时代的儿女们》
  • Lu Min 鲁敏, Ben yue/Till månen 《奔月》
  • Ren Xiaowen 任晓雯, Hao ren Song Meiyong/Den goda människan Song Meiyong 《好人宋没用》
  • Shuang Xuetao 双雪涛, Feixingjia/Flygaren 《飞行家》
  • Wen Zhen 文珍, Qi/Sju 《柒》
  • Xu Zechen 徐泽臣, Wang cheng ru hai/Konungens stad, ett hav 《王城如海》
  • Yan Geling 严歌苓, Fanghua/Ungdom 《芳华》
  • Zhang Yueran, Wo xunzhe huoguang er lai/Jag följer lågorna 《我循着火光而来》
En trevlig blandning av män och kvinnor, yngre och äldre författare. Till min glädje äger jag faktiskt de flesta av de här böckerna, men jag har skam till sägandes inte läst dem än ...
Även på Paper Republic hittar man en årsbästalista, där jag har bidragit med två titlar. Eftersom de flesta böcker jag läste förra året inte var utgivna 2017 blev urvalet lite skralt, men de två jag valde är bra.

Bilderna är tyvärr inte i samma ordning som listan ...

söndag 31 december 2017

Den gömda pärlan

Nej, det blev inte mycket läst i år, trots att jag köpte så många böcker. Men så här under årets sista vecka läste jag i alla fall ut en bok som jag tyckte riktigt bra om och som var lite annorlunda än de kinesiska böcker jag brukar läsa: Berättelsen om den gömda pärlan 《藏珠记》 av Qiao Ye 乔叶.

Romanen, som baseras på historien om den persiska pärlan (som jag tror härstammar från Taiping guangji 《太平广记》och som även Li Jingze 李敬泽 nyligen har skrivit en essä om i sin bok Den svarta fågeln 《青鸟》), handlar om en flicka som föds under Tangdynastin men får evigt liv när hon sväljer en pärla som en persisk handelsman ger henne. Det hon inte är medveten om då, men som persern strax informerar henne om, är att hon kommer att förlora sin odödlighet om hon har sex. Tang Zhu (det namn hon har när läsaren lär känna henne) har levt i mer än tusen år och arbetar som servitris när hon till sist stöter ihop med Jin Ze. Han är ung och bortskämd, men det är mest på ytan. När hans far dör övertalar Tang Zhu honom att satsa på det han egentligen vill: att bli kock. Kärlek uppstår. MEN - Jin Zes far var inblandad i olika skumraskaffärer och när han dog hade han i sin ägo ett usb-minne med komprometterande material som hans tidigare kompanjon Zhao Yao vill åt. Han försöker övertala Tang Zhu att spionera på Jin Ze och leta rätt på usb-minnet. Komplikationer följer. Och den stora frågan är förstås om Tang Zhu ska våga satsa på att Jin Ze verkligen älskar henne och ge upp sin odödlighet för honom.

Det jag tyckte om med romanen är Qiao Yes sätt att lägga upp historien. Varje kapitel berättas i första person av någon av de inblandade, vilket gör att man får komma in i huvudet på dem alla och veta vad de tänker, vad de döljer och hur de uppfattar varandra. Det gör berättelsen levande. Det försvunna usb-minnet och Tang Zhus tvekan kring om hon ska samarbeta med Zhao Yao eller ej skapar också spänning. Qiao Yes språk är vackert och ibland låter Tang Zhu riktigt poetisk i sitt sätt att uttrycka sig. Texten flyter på snabbt och bra, man tar sig igenom kapitlen som en blixt. Mindre bra är att hon inte riktigt utnyttjar de premisser hon själv har ställt upp: väljer man att låta huvudpersonen i en berättelse vara odödlig måste odödligheten vara något som påverkar intrigen på ett djupgående sätt, något som inte går att plocka bort utan att historien förändras i grunden. Så är det inte här. Tang Zhus odödlighet skulle lätt ha kunnat raderats utan att det fick några större effekter. Hennes rädsla för sex skulle kunna bero på något annat än dödsskräck, hennes oklara identitet skulle också kunna ha andra orsaker. Detta är en brist (och då har jag ändå valt att bortse från det helt osannolika i att en ung flicka skulle kunna leva tusen år som tjänsteflicka i Kina utan att våldtas en endaste gång).

Men - jag tyckte ändå mycket om Berättelsen om den gömda pärlan. Den var klart läsvärd och även om den tappade lite på slutet höll Qiao Ye uppe spänningen riktigt bra nästan hela vägen. Och så var det ju språket - då och då gnistrar det om meningarna: "别人都是千江有水千江月,唯有我,是那万里无云万里天", "人在世上练,如同刀在石上磨".