lördag 20 januari 2018

Skrivandets dilemma

”En författare arbetar ensam och om han är tillräckligt bra måste han möta evigheten, eller bristen på evighet, varje dag.” Så sade en gång en västerländsk författare. Det var länge sedan, men hans ord är fortfarande relevanta.

När en författare först börjar skriva sätter han högst värde på språk och teknik. I slutänden är det dock uthålligheten och den personliga erfarenheten som verkligen räknas. Idag är en författares synfält viktigare än någonsin. Detta synfält begränsas inte längre till en specifik region, ett folk eller en nation, utan omfattar hela världen och mänskligheten. I mitt land har vi vårt eget politiska system och vår egen ideologi. Om vårt synfält inte inrymmer världen och mänskligheten blir det vi skriver enbart propaganda, tomma beskrivningar, fullkomligt värdelöst, ja, rent ut sagt skräp. Om vi däremot kan studera samhället ur en global och humanistisk synvinkel, om vi kan vara uppmärksamma på de ämnen vi vill skriva om och tänka själva – då blir skrivandet något helt annat. Att skildra det kinesiska folkets grundläggande situation på ett sanningsenligt sätt, att visa på den mänskliga naturens komplexitet i tider som dessa, att kritisera det vi ser och försöka närma oss våra ideal: det är det som borde vara utgångspunkten för vårt arbete.

En man som har varit slagen i bojor kan höra kedjorna skramla i resten av sitt liv. Det är så den nuvarande generationen författare har det, det är detta som karaktäriserar oss. Den verkligheten skapar en viss sorts författare, och eftersom de är den sorts författare de är kan de bara skriva den sorts texter de skriver.

Men ingen samtida kinesisk författare kan säga att han eller hon inte har påverkats av sina västerländska kollegor. Efter kulturrevolutionen kom det som brukar kallas ”den nya tidens litteratur”. Till en början ville vi som ägnade oss åt den bara få ordning på saker och ting igen. Vi ville frigöra oss från skrivandets politiska begränsningar. Så vi studerade västerländska författare. Byråkraterna har sin byråkrati och sin politik, författarna sitt ansvar och sin klokskap. Detta är vår generations erfarenhet, eller kanske ”öde”. Men kinesiska författare är trots allt kineser och har kinesiska rötter. De liknar en flod där det rinnande vattnet representerar de senaste mänskliga landvinningarna, det vi alla delar och strävar efter. Men flodbädden är fortfarande kinesisk, även om vattnet ger näring åt den, nöter ner den och förändrar den lite i taget.

Om vi tittar tillbaka på den kinesiska litteraturens utveckling sedan 1980-talet är det fortfarande landsbygdskildringarna som dominerar. Som jag ser det är den kinesiska traditionen bondsk och jordbunden. Vi har fortfarande ett lantligt sätt att tänka. Men vi författare – särskilt de av oss som är födda på 1950- och 1960-talet – har alla vår egen uppsättning kunskaper, har kommit till skrivandet på olika vägar och tar oss an uppgiften på olika sätt. Vissa av oss skriver i den realistiska tradition som har sitt ursprung i 1800-talet, andra ägnar sig åt ”röd litteratur”, den revolutionära realism och romantik som uppstod efter 1949. Somliga författare har påverkats av västerländsk modernism eller postmodernism, andra av klassisk kinesisk litteratur. När vår bakgrund och vårt ursprung är lika vidsträckt och växlande som havet kan våra verk höja sig i enorma vågor; när våra källor är begränsade blir vårt skrivande en ynklig rännil eller stillastående damm.

Om en människa viftar på svansen och tigger rester som en hund så är hon en hund. Om hon ylar som ett spöke är hon ett spöke. Naturen skapar i naturen och själen i hjärtat. När vi sover är sömnen ett slags död, men våra drömmar lever. Vulkaner är ofta täckta av snö.

Om en författare följer den kinesiska traditionen tillräckligt långt tillbaka i tiden kommer hans eller hennes verk naturligt att präglas av kinesiska rytmer, färger, ljud, smaker och dofter. Men den sortens verk är svåra att översätta. Historiskt sett har det funnits två sorters kinesisk litteratur: den första har ett starkt berättande drag och fokuserar på intrigen; den andra koncentrerar sig på vardagsliv, bilder och detaljer. Om man klarar att översätta den senare sorten och verkligen göra den rättvisa är det förmodligen en mer givande uppgift.

Att helhjärtat engagera sig i en tid så fylld med oro och rastlöshet som denna och skriva om kinesiska människors materiella och själsliga predikament kräver en enorm frimodighet. Vi måste vara vaksamma för att inte låta oss luras av dubbelspel, opportunism eller olika konstgrepp (från både höger och vänster). Som Ming-författaren Xu Wei en gång sa: ”Det finns de som har gjort fågelimitation till en konstart. De låter exakt som fåglar, men är människor till naturen. På samma sätt kan en fågel som härmar en människa låta som en riktig person, men är likafullt bara en fågel.”

”Jorden och människan är ett” lyder Laozis filosofi. ”Himmelen och jag är ett” är mottot för Zhuangzis litteratur.

----------------------------------------

Kommentar:
För ett par veckor sedan var jag på konferens i New York och deltog i en panel med titeln "The 'Arrival' of Jia Pingwa in World Literature: Translation and Interpretation". Tanken var att Jia också själv skulle delta i konferensen, men på grund av visumproblem kunde han inte komma. Istället skickade han ett skrivet tal som lästes upp av Nick Stember och Jiwei Xiao. Ovanstående text är hans föredrag översatt till svenska.

Citatet i början av texten har Jia hämtat från Ernest Hemingways tal vid Nobelbanketten 1954 och lyder i en lite längre version: "Writing, at its best, is a lonely life. Organizations for writers palliate the writer's loneliness, but I doubt if they improve his writing. He grows in public stature as he sheds his loneliness and often his work deteriorates. For he does his work alone and if he is a good enough writer he must face eternity, or the lack of it, each day."

fredag 19 januari 2018

Underliga berättelser från södern

Spökhistorier och skräckberättelser är inte ovanliga i Kina nuförtiden (det fanns en tid då det övernaturliga inte fick nämnas, eftersom den socialistiska människan står över sånt). Modernare skräcklitteratur skiljer sig inte så väldigt mycket från den vi hittar här i väst, även om den rör sig i en kinesisk miljö, men handlar det om mer klassiska spökhistorier kommer man inte ifrån Pu Songling 蒲松龄 (1640-1715) som det självklara föredömet.

En variant på hederliga gamla spökhistorier i Pu Songlings stil hittar man i Wu Sifangs 武司风 novellsamling Underliga berättelser från södern《南国异语》. Här möter vi kvinnliga spöken som förälskar sig i unga studenter, fenixfåglar och drakar, tigerandar och magiska svärd. Allt sammanhållet av en ramberättelse om en ung forskare som av en slump hittar en gammal bok och får besök av dess författare, som förstås också är ett spöke. Wu Sifeng har verkligen fångat Pu Songlings sätt att skriva även om hans berättelser är mycket längre. Han använder sig också av ett språk med en klang som påminner om den man kan hitta i äldre talspråksromaner, men som ändå är så pass modernt att man inte har några problem med att förstå det. Roligt är också att boken är illustrerad, vilket ju inte är så vanligt i böcker för vuxna. Illustratören heter Yin Kaiyue 尹凯悦 och arbetar i en stil som starkt påminner om Victo Ngais. Även om illustrationerna inte riktigt når upp till Ngais nivå är de fina och förstärker den spöklika men inte särskilt skrämmande stämningen.

En fin bok att läsa en berättelse i då och då!

lördag 13 januari 2018

Bästa skönlitterära prosan 2017

Så här års kommer det en massa listor över det gångna årets bästa böcker. De kan vara lite olika förstås, men vissa böcker dyker upp på flera ställen och då vet man att de kan vara värda att hålla ögonen på. Här är nio titlar (romaner och novellsamlingar) som har figurerat på flera olika bästa-listor. Poesilistorna har inte varit så många, så dikterna får stå åt sidan tills vidare.

I bokstavsordning  (och med ursäkt för de mer ordagrant än vackert översatta titlarna):

  • Li Jingze 李敬泽, Qing niao gushi ji/Den svarta fågeln: berättelser 《青鸟故事集》 
  • Liu Zhenyun 刘震云, Chi gua shidai de ernümen/Barn i en tid av melonfröätande 《吃瓜时代的儿女们》
  • Lu Min 鲁敏, Ben yue/Till månen 《奔月》
  • Ren Xiaowen 任晓雯, Hao ren Song Meiyong/Den goda människan Song Meiyong 《好人宋没用》
  • Shuang Xuetao 双雪涛, Feixingjia/Flygaren 《飞行家》
  • Wen Zhen 文珍, Qi/Sju 《柒》
  • Xu Zechen 徐泽臣, Wang cheng ru hai/Konungens stad, ett hav 《王城如海》
  • Yan Geling 严歌苓, Fanghua/Ungdom 《芳华》
  • Zhang Yueran, Wo xunzhe huoguang er lai/Jag följer lågorna 《我循着火光而来》
En trevlig blandning av män och kvinnor, yngre och äldre författare. Till min glädje äger jag faktiskt de flesta av de här böckerna, men jag har skam till sägandes inte läst dem än ...
Även på Paper Republic hittar man en årsbästalista, där jag har bidragit med två titlar. Eftersom de flesta böcker jag läste förra året inte var utgivna 2017 blev urvalet lite skralt, men de två jag valde är bra.

Bilderna är tyvärr inte i samma ordning som listan ...

söndag 31 december 2017

Den gömda pärlan

Nej, det blev inte mycket läst i år, trots att jag köpte så många böcker. Men så här under årets sista vecka läste jag i alla fall ut en bok som jag tyckte riktigt bra om och som var lite annorlunda än de kinesiska böcker jag brukar läsa: Berättelsen om den gömda pärlan 《藏珠记》 av Qiao Ye 乔叶.

Romanen, som baseras på historien om den persiska pärlan (som jag tror härstammar från Taiping guangji 《太平广记》och som även Li Jingze 李敬泽 nyligen har skrivit en essä om i sin bok Den svarta fågeln 《青鸟》), handlar om en flicka som föds under Tangdynastin men får evigt liv när hon sväljer en pärla som en persisk handelsman ger henne. Det hon inte är medveten om då, men som persern strax informerar henne om, är att hon kommer att förlora sin odödlighet om hon har sex. Tang Zhu (det namn hon har när läsaren lär känna henne) har levt i mer än tusen år och arbetar som servitris när hon till sist stöter ihop med Jin Ze. Han är ung och bortskämd, men det är mest på ytan. När hans far dör övertalar Tang Zhu honom att satsa på det han egentligen vill: att bli kock. Kärlek uppstår. MEN - Jin Zes far var inblandad i olika skumraskaffärer och när han dog hade han i sin ägo ett usb-minne med komprometterande material som hans tidigare kompanjon Zhao Yao vill åt. Han försöker övertala Tang Zhu att spionera på Jin Ze och leta rätt på usb-minnet. Komplikationer följer. Och den stora frågan är förstås om Tang Zhu ska våga satsa på att Jin Ze verkligen älskar henne och ge upp sin odödlighet för honom.

Det jag tyckte om med romanen är Qiao Yes sätt att lägga upp historien. Varje kapitel berättas i första person av någon av de inblandade, vilket gör att man får komma in i huvudet på dem alla och veta vad de tänker, vad de döljer och hur de uppfattar varandra. Det gör berättelsen levande. Det försvunna usb-minnet och Tang Zhus tvekan kring om hon ska samarbeta med Zhao Yao eller ej skapar också spänning. Qiao Yes språk är vackert och ibland låter Tang Zhu riktigt poetisk i sitt sätt att uttrycka sig. Texten flyter på snabbt och bra, man tar sig igenom kapitlen som en blixt. Mindre bra är att hon inte riktigt utnyttjar de premisser hon själv har ställt upp: väljer man att låta huvudpersonen i en berättelse vara odödlig måste odödligheten vara något som påverkar intrigen på ett djupgående sätt, något som inte går att plocka bort utan att historien förändras i grunden. Så är det inte här. Tang Zhus odödlighet skulle lätt ha kunnat raderats utan att det fick några större effekter. Hennes rädsla för sex skulle kunna bero på något annat än dödsskräck, hennes oklara identitet skulle också kunna ha andra orsaker. Detta är en brist (och då har jag ändå valt att bortse från det helt osannolika i att en ung flicka skulle kunna leva tusen år som tjänsteflicka i Kina utan att våldtas en endaste gång).

Men - jag tyckte ändå mycket om Berättelsen om den gömda pärlan. Den var klart läsvärd och även om den tappade lite på slutet höll Qiao Ye uppe spänningen riktigt bra nästan hela vägen. Och så var det ju språket - då och då gnistrar det om meningarna: "别人都是千江有水千江月,唯有我,是那万里无云万里天", "人在世上练,如同刀在石上磨".

söndag 3 december 2017

Kinesisk litteratur på svenska 2017

2017 måste vara något av ett rekordår när det gäller översättning av kinesisk litteratur till svenska. Jag kan i alla fall inte minnas att det har publicerats så här många verk under samma år tidigare. Jätteroligt! Om nu böckerna också uppmärksammades lite mer i medierna så att köparna hittade till dem vore det ännu bättre ...

Förutom de böcker/fristående publikationer som finns på listorna här nedanför så har det förstås också publicerats en hel del bra noveller i olika tidskrifter som 10-tal, Freeman's och Karavan, men dem får ni leta rätt på själva!

Böcker för vuxna 2017
  • Ayi, Och sen då?, ChinLit. Översättning: Eva Ekeroth
  • Ayi, Förbannelsen, ChinLit. Översättning: Adam Sarac
  • Balajieyi, Keradam, Ett brokigt band om renens horn, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  • Fan, Yiping, Mordet i byn Shangling, Wanzhi. Översättning: Heshan 
  • Jia, Pingwa, Opera, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  • Liu, Zhenyun, Tillbaka till 1942, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  • Qiao, Andra säsongens grödor på flaska, Ellerströms. Översättning: Göran Sommardal
  • Xue, Yiwei, Mitt tomma bo, Wanzhi. Översättning: Britta Kinnemark
  • Yan, Lianke, De fyra böckerna, Atlantis. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  • Yu, Hua. Rop i duggregn, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  • Yu, Hua, Den sjunde dagen, Wanzhi. Översättning: Natalie Baker
  • Yu, Xiuhua, Leva trots allt, Ellerströms. Översättning: Birgitta Lindqvist
  • Zhang, Yueran, Båten, Karavan. Översättning: Anna Gustafsson Chen

Böcker för barn 2017
  • Cao, Wenxuan, Sommar, Vombat. Illustrationer: Yu, Rong. Översättning: Marta Östborn
  • Guo, Jing, Ensam, ChinLit. 
  • Wang, Xiaoming, Jordnötshunden, ChinLit. Illustrationer: Wang, Didi. Översättning, Xie, Lilly


måndag 2 oktober 2017

Mer Mo Yan


Någon gång i tidens begynnelse hade jag ambitionen att åtminstone kortfattat presentera de kinesiska skönlitterära verk som översätts till svenska, bara så att folk skulle veta att de finns. Det har blivit lite si och så med det, men jag vill i alla fall som hastigast nämna två böcker av Mo Yan som redan har funnits ute i handeln ett bra tag, men som jag av någon anledning inte har nämnt här på bloggen.

Den första är novellsamlingen Den genomskinliga rättikan, översatt av Göran Malmqvist och som vanligt utgiven på Tranan. Den genomskinliga rättikan är en novellsamling som nog skulle kunna fungera som en bra introduktion till Mo Yans författarskap för den som inte vill ge sig i kast med en tjockis som Ximen Nao och hans sju liv på en gång. Titelnovellen är den litterära text som blev Mo Yans genombrott när den publicerades 1986 och flera av de andra berättelserna är fina exempel på hans sätt att blanda realism och magi, humor och sorg - "surrealistiska verk i naturalistisk förklädnad", som Göran Malmqvist skriver i sitt förord. Den genomskinliga rättikan kom ut på svenska redan 2014, så ni märker att jag ligger efter här.

Den andra Mo Yan-boken kom förra året, så där är jag inte riktigt lika försenad. Det är romanen Granatkastaren, i översättning av Britta Kinnemark. Granatkastaren är ett exempel på Mo Yan burleska, ja, kanske snarare groteska sida. Här är det köttfrosseri som gäller, sida upp och sida ner, när den unge Liu Xiaotong berättar sin historia för en munk i ett tempel på den kinesiska landsbygden. Men det är inte bara kött som folk glupar efter: sex, pengar och makt står också på dagordningen när korrumperade pampar försöker göra sig en förmögenhet på kötthanteringen. Triggervarning för veganer och vegetarianer, som nog i och för sig kan vinna över några läsare på sin sida med hjälp av den här romanen, men många möjliga sätt att tolka Lius historia i ljuset av dagens kinesiska samhälle.


söndag 1 oktober 2017

Fox Fire Girl

Ja, det här skulle ju bli sommaren då jag läste en massa litteratur från Singapore och Malaysia och skrev om den här, hade jag tänkt. Blev det så? Nä. Läst har jag gjort, men jag har inte haft tid att skriva. Och inte heller riktigt att tänka - de sakerna hänger ju ihop. När man sedan har lagt en bok bakom sig med någon månad eller så kan det vara svårt att minnas detaljerna. Så den närmaste tiden blir det bara några mycket korta bokanmälningar, mest för min egen skull (som egentligen allt här på bloggen), för att jag ska komma igång med det här igen.

O Thiam Chins Fox Fire Girl läste jag någon gång i juli. Det är en relativt kort roman (144 sidor) och med tanke på titeln och baksidestexten, som utlovade att en rävande skulle dyka upp, förväntade jag mig något lite fantasyartat eller kanske en skräckberättelse. Men ack, så fel jag hade. Fox Fire Girl är istället en berättelse om hur man söker efter det man behöver eller vill ha hos en annan oavsett om det finns där eller ej, om instängdhet och oförmåga att uttrycka sorg och längtan.

De tre berättelserna ("Fox", "Fire" och "Girl") kretsar kring Yifan, en ung kvinna från den malaysiska landsbygden. I den första är det författaren Derrick som har ordet. Han är förälskad i Yifan, de har haft en kort romans tidigare och nu möts de igen, på sjukhuset där han är inlagd efter ett självmordsförsök. Yifan har alltid velat att han ska berätta historier för henne, han är ju författare, det är det han gör, tycker hon. Och det är vad han har gjort. De har haft sex och han har berättat en historia. Men nu, när de möts igen, börjar hon plötsligt själv berätta. Hon är egentligen en rävande, en räv i kvinnokropp som kan ta andra gestalter, invadera en mans tankar, få honom att göra och känna det hon vill att han ska göra och känna, och hon har utnyttjat sin förmåga på ett sätt som har lett till en tragedi och fått henne att lämna sin hemby. Yifans berättelse är kraftfullare än det Derrick själv försöker skriva och han vet att han måste göra något av den, men inte vad.

Den andra berättelsen, "Fire", handlar om Tian Chen. Han växer upp med sin ensamstående far och en känsla av ständigt utanförskap. Han är fascinerad av eld och bränner sig själv som ett sätt att fokusera, att skapa klarhet och ordning i en förvirrande och kaotisk värld. Han möter Yifan när hon arbetar på en restaurang dit han går och äter och de blir ett par. Yifan ser hans ärr och försöker få honom att sluta bränna sig, och Tian Chen börjar istället bränna saker - kläder, böcker, dvd-skivor ... Vid det laget har han upptäckt att hon också träffar Derrick. Snart har han bränt nästan allt han äger och blir istället sjuk. Yifan besöker honom och berättar historien om sina egna ärr och om pojken hon älskade hemma i Ipoh, en berättelse som liknar den hon berättade för Derrick, men med vissa betydelsefulla ändringar. Sedan försvinner hon.

Den tredje berättelsen, "Girl", handlar om vad som verkligen hände mellan Yifan och pojken hon älskade. Eller gör den verkligen det? Yifan har ju redan gett oss (och sina pojkvänner) helt olika versioner av historien. Är denna sannare än de andra? Den är onekligen mer realistisk.

Yifan är en person som det är svårt att komma nära. Hon verkar uppfinna sig själv på nytt om och om igen, bjuda på olika varianter av sin livshistoria, anpassade till den hon för tillfället umgås med. Det är berättelser som både lockar och utmanar männen hon är tillsammans med, som ger dem något de behöver men också lämnar stora luckor som de själva kan fylla med egna fantasier. "Every time I looked at her I had a sense of something constantly in flux, changing as the light fell on her in different hours", säger Derrick vid något tillfälle. Fox Fire Girl är kanske i grunden en berättelse om oförmåga att hantera sorg. Alla personerna i boken har drabbats av förluster, av att människor i deras närhet dör och av en distans till sina familjer. De söker efter någon som kan förstå dem, men når inte fram. Istället vänder de sin sorg och längtan mot sig själva och skadar sig som ett sätt att slippa den psykiska smärtan. För ett ögonblick kanske Yifan verkar vara den de letar efter, men i själva verket är hon likadan som de.